En ängel på taket

Fridshemmet Bergsgården ligger norr om Gnosjö. Den drivande kraften är Ove som ofta kör hjälpsändningar till främst Vitryssland. Men det går också trafik på andra hållet, flera gånger om året kommer barn som lider av Tjernobylkatastrofen till Fridshemmet på läger. Dessa barn får andas frisk luft och äta näringsrik mat vilket stärker deras immunförsvar. Därför kallas också platsen för Tjernobylbarnens oas. Många är delaktiga och hjälper till på olika sätt för att göra allt detta möjligt. 2005 byggdes ett rött bussgarage med samlingssal i anslutning till huvudbyggnaden.

Från infobladet Tjernobylbarnens oas oktober 2005 läser vi om hur man i början av oktober lägger taket på baksidan under fredagens kväll och natt. På lördagen hade Ove andra uppdrag och frivilligarbetare skulle lägga på takpapp under dagen. Under arbetets gång kom helt plötsligt en Mercedes jeep till Bergsgården, en man klev ur bilen och gick upp på taket. ”Ni behöver visst hjälp!” Han hjälpte till att lägga den sista pappen och sedan kom regnet i samma ögonblick som han försvann. Ingen vet vem han är eller varifrån han kom. Var han en ängel sänd av Gud i rätt ögonblick?

När vi nu läst om ängeln på taket och går vidare till följande upplevelse som Erik gjorde undrar vi:

Gillar änglar Mercedes?

I Markaryd levde under 1900-talet en man som gillade att handlade med grisar, Erik Karlsson. Vid ett tillfälle körde han på E4:an i höjd med Gränna en sen kall vinterkväll: Lastbilen var ny och fullastad med levande grisar. Han stannar till på en parkeringsplats för att sträcka på benen, går runt bilen för att kolla att allt är i ordning. När han kommer tillbaks till dörren upptäcker han att den gått i lås. I bara skjortärmarna börjar han anropa Herren om hjälp i denna hopplösa belägenhet. Efter en stund kör en Mercedes in på parkeringen och stannar vid lastbilen. De två herrarna i Mercedesbilen undrar om de kan hjälpa till med något. När de får klart för sig hans belägenhet öppnar de bakluckan och där har de uppradade verktyg som en låssmed använder. De dyrkar upp låset och Erik kan i stor tacksamhet fortsätta resan hemåt.

Hat och änglar

I boken "Mobbad men änglar finns" berättar Kjell Svedman i Ånge om sitt liv och om hur Guds änglar kan beskydda mitt i vardagen, på kraftverk, resor, i verkstäder osv. Beställ boken via www.svedmans.se. Här följer ett utdrag ur boken:

Skolan fortsatte som vanligt, men med den skillnaden, att nu var det till kroppen nästan fullvuxna grabbar som bråkade. Mina plågoandar förstod ganska snart, att de bara behövde slå några slag, för om man slog tillräckligt hårt, så räckte det för att jag skulle vika ner mig.

Grabbarna, som mobbade mig brukade ge mig kompanistryk, vilket var lika med misshandel med sparkar och slag tills jag blödde eller kräktes. En dag sa de, att bara för att jag var Kristen och svarade på bibelfrågor på lektionen, (återkommer senare med mer om detta) skulle de ge mig kompanistryk i "Knekarbacken" på hemvägen. Jag var skräckslagen av rädsla, för jag förstod att det var något speciellt som skulle hända. Det var flera som kom för att säga det samtidigt, och jag kände att det låg HAT i luften. Jag har många gånger funderat över hur det kan komma sig, att en atmosfär kan kännas så tydligt. Hatet ger nog starka signaler, som uppfattas av andra som att det är fara som hotar. Vilka är de krafter, som driver dessa onda företeelser? Ja, inte är det några goda krafter i alla fall.

Det var under denna känsla av skräck som jag sade till Jesus: "Om du inte hjälper mig nu så jag slipper få kompanistryk, då orkar jag inte ta emot mer förföljelse för din skull". Jag menade det jag sa, och jag hade fattat beslutet, att denna gång var det upp till Jesus att visa sin makt. Jag vet inte varför, men den här gången vägrade jag att smita undan. Jag visste att de skulle ta mig förr eller senare ändå, om inte annat när jag skulle gå på bron över Noreån, eller kanske nästa dag. När jag gick hemåt ser jag grabbarna stå där, men jag bara gick. De rörde mig inte, utan bytte sida på vägen så att jag kunde gå på min sida. Det hade aldrig hänt förut. Jag fattade ingenting.

Dagen efter kom två grabbar fram och frågade: "Vilka hade du med dig i går, var du så feg så du inte vågade gå hem själv"? Jag sade att jag gått ensam, men då blev de arga och lovade stryk bara för att jag ljög. Jag fick faktiskt aldrig kompanistryk för detta, och inte heller det kompanistryk som enbart gällde bibelfrågor på lektionerna.

På tisdagskvällens bönemöte kommer Tant Anna och säger. Kjell vad hände då, den dagen?, Gud sade åt mig att be för dig! Jag har varit så orolig, men jag kände att oron försvann senare på eftermiddagen. Jag berättade förstås, och hon sade att jag kunde vara trygg, för hon skulle fortsätta att be för mig. Tant Anna levde i samma trygga förvissning om Guds förmåga att svara på bön, som mina föräldrar gjorde.

Vid ett senare tillfälle, våren-72, träffade jag en av dessa grabbar. Han bad om förlåtelse för allt. Sedan talade han om att han förstått, att det var Änglar de sett den där gången i "Knekarbacken", då de skulle spöa mig för att jag svarade på kristendomslektionen. Personerna eller änglarna var stora och konstigt klädda, liksom i långa ljusa rockar sade han. Han berättade, att han förstått att Jesus finns, "Annars hade du aldrig pallat för trycket". "Jag tänker mycket på det ibland, förlåter du mig"? Jag sade, Visst, jag förlåter, strongt av dig att komma. Detta att du kom och pratade, läker många sår inom mig.

Den kvällen och natten var det som om det ljusnade i mitt inre, det blev varmt och mjukare på något sätt, men fortfarande kunde jag inte gråta ut.