En onsdagskväll som förvandlade mitt liv
Onsdagen den 3 januari 2007 tog en vän till mig med mig till Kvevlax Missionskyrka. Jag var rädd för jag visste inte hur jag skulle bli bemött. Jag var tatuerad, långhårig och sargad av ett långvarigt missbruk. Min kropp höll på att säga upp kontraktet och jag höll på att gå en smärtsam död till mötes. Jag var tvungen att dricka lite innan vi åkte till kyrkan.
Framme vid kyrkan kom vi underfund med att det inte skulle vara något möte denna onsdag i början av januari och jag kände mig lättad. Trots allt så tändes lamporna och vi fick komma in i kyrkan. Jag var svag och min vän ledde mig in i kyrksalen där jag satte mig på första bänken. Människorna som kom fram till mig var inte alls arga på mig. Det var människor av olika slag, unga och äldre.
Bäst minns jag Lena som kokade kaffe och te samt Boris som kom till kyrkan för att han hade hört att jag var där. Jag tyckte det var märkvärdigt att någon kommer dit bara för att jag var där. I alla fall började människorna be för mig och jag började gråta. Jag kände en varm ström av kärlek gå igenom min kropp och jag märkte att jag hade hittat rätt. Jag hade redan ett år tidigare tagit emot Jesus som min frälsare och Herre men glömt bort Honom. Församlingen tog emot mig med öppna händer och detta är nog den kvällen som blev avgörande för resten av mitt liv.
Jag besökte kyrkan och en bönegrupp några gånger innan jag blev så pass sjuk att jag togs in på Vasa Centralsjukhus. Jag visste inte hur allvarligt det var men min lever var förstörd, njurarna ville inte fungera, jag hade flera blödande magsår, mjälten var förstorad och bukspottskörteln och slemhinnorna inflammerade. Jag hade närmare 7 liter vätska i buken och jag var helt gul till färgen. Läkarna gav endast ett litet hopp om att jag skulle överleva. Egentligen var jag redan dödsdömd.
Redan första dagen kom människorna från församlingen och hälsade på mig och alla bad de för mig i Jesu namn. Jag hann ligga och stirra döden i ögonen några dagar och var fylld av dödsångest och smärta. Varje dag fick jag besök av någon Kristen person från församlingen.
Min vän Ben Antell som hade lett mig till kyrkan var där så gott som dagligen. Ibland flera gånger om dagen. Jag höll ibland på att ge upp men tack vare dessa förebedjare och vänner fick jag hela tiden nytt hopp om att Jesus skulle komma och hela mig.
En kväll då jag mådde fruktansvärt kom en sjuksköterska och satte sig vid min säng. Hon höll mig i handen och sade upprepade gånger att ingen kommer att dö här i kväll. Hon satt vid min sida ända tills jag somnade. Jag vaknade efter endast någon timme av att jag kände mig varm och trygg. Jag såg ljuset av en man stående vid fotändan av min säng. Min rumskamrat såg inte mannen men har senare kunna bestyrka min upplevelse om att någonting skedde denna natt i februari på Vasa Centralsjukhus. Det var Jesus som hade kommit på besök och Han talade till mig med orden: "Då du stiger upp ur denna säng skall du gå ut bland folk och berätta om mig och om ditt liv. Du skall varna barn och unga för alla farorna och hjälpa de som har likadana problem som du har haft".
Ända sedan denna natt har jag tackat Gud för Hans otroliga nåd. Tänk att Jesus kom till mig som hade förstört mitt eget liv. Följande morgon kunde läkarna till sin häpnad konstatera att jag var bättre. Någonting annat hade även skett och det var att min dödsångest var borta. Jag var glad och jag visste att jag skulle få leva. Jag hade även en vision om att förmedla budskapet om Jesus i enlighet med sina ord till mig genom musiken som har varit mitt största intresse.
Vägen till idag har varit lång men ändå kort. En väg från dödens käftar till ett helt nytt liv tillsammans med Jesus. På egen hand skulle jag inte ha klarat av det här. Det är tack vare Jesus och den kristna församlingen som jag är här idag. Precis som den barmhärtiga samariten tog hand om den sårade mannen tog församlingen hand om mig. Jag var även förlamad i båda benen och måste skjutsas och bäras in och ut ur bilen, i och ur rullstolen för att kunna besöka församlingen. Dessa människor tog hand om mig och gjorde vad Gud sade till dem att de skulle göra.
Jag fick fortsatt förbön i församlingen och småningom stod jag på mina egna ben igen. Jag lärde mig gå och så fort jag kunde gå fick jag äran att åka ut på mitt första uppdrag genom församlingen. Det var ett scoutläger och jag fick nåden att be med tre barn till frälsning. Sedan dess har jag inte gjort annat än rest runt i Finland, Sverige och USA och berättat om min Frälsare och Herre. Jag har fått ett helt nytt liv och regelbundet får jag se människoliv förvandlas. Tänk vad Guds nåd är stor, att Gud använder en sådan som mig som höll på att supa ihjäl sig för endast några år sedan.
Gud har inte enbart visat sin nåd och kärlek genom min frälsning, upprättelse och helande utan även på många andra plan. Då det såg mörkt ut och jag inte visste vad jag skulle börja göra då människorna bad mig söka mig ett arbete, ja då grep Gud in igen. Jag ville arbeta för Guds rike och detta var min bön trots att många Kristna sade till mig att jag aldrig kommer att finna ett sådant arbete. En kväll då jag blivit sårad efter ett dylikt uttalande satt jag och bad i bilen. Följande dag åkte jag på ett planeringsmöte inför en Kristen konsert i Närpes, Finland. Mötet hölls i Frank Mangs Centers utrymmen och under mötets gång kom det på tal att de eventuellt kunde anställa mig. Jag fick anställning och har varit anställd på Frank Mangs Center sedan den 1 april 2008. Gud är alltid god i alla situationer.
Min frid, ger jag till Er sade Jesus och denna har han även gett till mig. Under hela mitt liv gick jag och var rädd för döden, hade ångest och panikattacker. Jag hade ingen frid utan sökte frid ur flaskan. Det fungerade tillfälligt men drog mig bara ner i träsket som skulle komma att bli min död. Efter natten då jag mötte Jesus har även min rädsla varit som bortblåst, i stället har jag känt frid. Den friden har vi alla som Kristna fått av Jesus och tänk vad underbart att inte behöva vara rädd längre.
Ett annat litet mirakel i detta korta vittnesbörd är att ingen annan än jag har sett den vackra sjuksköterskan som satt och höll min hand. Enligt läkare och annan personal finns ingen sådan person på hela Vasa Centralsjukhus. Alltså hade jag haft besök av en Herrens ängel.
Min frid, ger jag till Er sade Jesus och denna har han även gett till mig. Under hela mitt liv gick jag och var rädd för döden, hade ångest och panikattacker. Jag hade ingen frid utan sökte frid ur flaskan. Det fungerade tillfälligt men drog mig bara ner i träsket som skulle komma att bli min död. Efter natten då jag mötte Jesus har även min rädsla varit som bortblåst, i stället har jag känt frid. Den friden har vi alla som Kristna fått av Jesus och tänk vad underbart att inte behöva vara rädd längre.
Idag är jag fullständigt frisk och jag lever för att dela med mig av det som Jesus har gjort i mitt liv. Utan Jesus och utan församling skulle mina barn idag vara utan pappa. Min fru skulle vara änka och jag skulle vara död. Jag är evigt tacksam för mitt nya liv tillsammans med min frälsare och Herre, Jesus Kristus.
Pontus J. Back